FÖRFATTARE INGER FRIMANSSON
I hela mitt liv har jag varit inställd på att skriva. Jag var en sån som var bäst i klassen på att skriva uppsats och riktade tidigt in mej på att bli författare, även om jag insåg att det inte skulle gå att försörja mej som sådan. Det är ju ytterst få förunnat.
Fram till tredje klass flyttade vi ganska mycket. Vi bodde bland annat på Gotland (min mamma är gotländska) och på flera ställen i Småland. Så småningom hamnade vi i Jönköping. Där tog jag också studenten på latinlinjen år 1965. Jag hette Wilén på den tiden.
Under ungdomstiden vann jag ett antal litterära tävlingar (bland annat det så kallade Lilla Nobelpriset 1963, vilket innebar att jag fick åka till Stockholm och vara med på Nobelprisutdelningen i Konserthuset) men debuterade skönlitterärt gjorde jag inte förrän 1984.
Under tiden hade jag utbildat mej till journalist och fått familj. Att ha ett heltidsarbete och dessutom uppfostra två barn och sköta hem och hushåll lämnar inte mycket tid över för skrivande. Under de år som gått sedan 1984 har jag i gengäld varit produktiv. Tack vare generösa arbetsgivare och stipendier kunde jag ta tjänstledigt emellanåt från mitt arbete som journalist.
Sedan årsskiftet 1997-1998 är jag författare på heltid.
Foto: Leif Hansen ©
I GRÄNSLANDET
Jag tycker om att växla mellan olika genrer och har gett ut både romaner, lyrik, noveller och ungdomsromaner. Mina romaner har ofta rört sig i gränslandet till den psykologiska thrillern. 1997 tog jag steget ut med ”Fruktar jag intet ont”. Den utspelar sig främst i Hässelby utanför Stockholm. Hässelby villastad är ett mycket välordnat samhälle med få sociala problem. I varje fall utåt sett. Men vad sker bakom de putsade och välordnade fasaderna? Den tanken fascinerar mej. Vad som sker under ytan, det man inte ser. Tystnaden, ordlösheten bakom det till synes trygga och välartade. Jag bodde i Hässelby i 27 år och är väl bekant med trakten. Hösten 2000 flyttade jag in till Kungsholmen och det visade sig att även den miljön kunde inspirera mig. Efter det har jag flyttat ytterligare en gång. Längtan efter ”landet” blev för stor. Min man och jag bor numera i en villa i Bergvik, Södertälje, med utsikt över Mälaren. Omgivningen är mycket tilltalande, på många olika sätt.
Slog igenom på allvar gjorde jag med ”God natt min älskade”, som kom ut 1998 och som av Svenska Deckarakademin utsågs till Årets bästa svenska deckare. Juryns motivering: ”En psykologisk thriller om vettlöshet och hämnd som inte på länge släpper sitt grepp om läsaren.” Övriga nominerade till priset var bland andra Henning Mankell, Håkan Nesser och Åke Edwardson. Handlingen utspelar sig såväl i Hässelby som i Malaysias mest ogenomträngliga djungler, dit jag begav mej för att göra research. Jag genomled alla de fasor som huvudpersonen Justine Dalvik gör, nåja, inte riktigt alla …
Även den fristående uppföljaren, Skuggan i vattnet, som kom 2005, belönades på samma sätt av Deckarakademin som uppenbarligen gillar Justine Dalvik. Berättelsen gick som följetong i Svenska Dagbladet den sommaren med oerhört snygga illustrationer av Guje Engström. Också God natt min älskade har gått som följetong i olika tidningar, bland annat Dagens Nyheter, Östgöta Correspondenten, Jönköpings Posten och danska Ekstra Bladet.
De senaste åren har jag gett ut ett antal böcker, såväl thrillers som ungdomsromaner. Läs mer om det under länkarna aktuella böcker samt tidigare böcker.
Mina böcker finns översatta till ett stort antal andra språk, bland annat tyska, holländska, spanska, finska, norska, danska, bulgariska, lettiska och engelska.
*
13 svenska deckardamer är titeln på en bok från BTJ Förlag. Den innehåller dels författarporträtt, dels ett kapitel om kvinnlig deckarhistoria, från 1800-talets mitt till 1900-talets slut. Kapitlet om mej heter Att titta ner i det svarta hålet och har skrivits av Maria Neij.
INGER FRIMANSSON
Hon återvände till sina franska rötter
Nu kommer hennes thrillers ut i Frankrike
”Jag var tonåring och det var många barn i familjen. Det var en tuff tid. Jag lärde mig tillräckligt bra franska för att kunna kaféa emot och att slåss handgripligen. Hemma trodde mina föräldrar att jag levde i en idyllisk tillvaro. Den tron tog jag aldrig ifrån dem.”
Det säger Inger Frimansson, som idag är en av Sveriges främsta författare inom genren psykologiska thrillers. Hon har som enda kvinna fått den svenska Deckarakademins främsta pris inte mindre än två gånger. Båda deckarna kommer nu ut i Frankrike. Den ena kom redan förra året. Det är genombrottsromanen God natt min älskade, som hittills sålts till 16 länder. Uppföljaren, Skuggan i vattnet, ges ut på franska i år.
Detta med Frankrike började på 1960-talet. Inger Frimansson hette då Wilén i efternamn.
”Det låter som franskans vilaine (otäck, ful) vilket inte gjorde saken bättre”, säger Inger Frimansson.
Hon hade deltagit i tävlingen om ”Lilla Nobelpriset”, som ett bokförlag anordnat och vunnit. Priset innebar stor medial uppmärksamhet. Bland annat fick hon närvara vid Nobelprisutdelningen i Stockholm 1963.
En fransktalande kvinna i bekantskapskretsen kände till en fransk familj, som gärna tog emot ungdomar som utmärkt sig kulturellt i sitt hemland. Så 1964 for Inger Frimansson till Annecy.
”I familjen fanns också cellospelaren Bruno från Schweiz. Vi behövde inte göra särskilt mycket. Vara en av familjemedlemmarna bara, hjälpa till med disken då och då och bädda våra sängar. Samt förstås, försöka lära oss franska.”
Den här sommaren hade familjen hyrt ett av de vita gamla stenhusen i byn Chaucre på Île d’Oléron i Biscayabukten. Inger och Bruno fick följa med. Dit kom även de franska barnens kusiner.
”De stora gängen av ungdomar från fastlandet tog ön i besittning under sommaren och vällde fram i flockar om nätterna. Vi som kom från andra länder låg lågt till. De franska ungdomarna var misstänksamma och revirvaktande. De bedömde oss efter vår oförmåga att tala deras språk. De var barnsliga och hårdhänta, använde sarkasmer och våld för att lära oss. Och när jag tänker på det så här efteråt måste jag erkänna att det fungerade. Den sommaren lärde jag mig franska. På en relativt låg nivå visserligen, men med ett uttal som var oklanderligt.”
Det var en tid i Inger Frimanssons ungdom som var helt olikt allt annat hon upplevt, så visst satte det sina spår.
”När jag efter nästan två månader lämnade ön för att resa tillbaka hem till Sverige skrev jag i min dagbok att jag aldrig ville återvända. Aldrig mera detta underläge. Men om jag ändå någon gång i en avlägsen framtid mot förmodan kom dit igen skulle jag i varje fall inte komma ensam. Det gjorde jag inte heller. Jag tog min man med mig och för två somrar sedan åkte vi tillbaka.”
Chaucre visade sig vara som förr – och inte. Inger Frimansson och hennes man vandrade omkring i den omgivande byn med ett antal foton från förr. De flesta platserna hittade paret, men inte huset som familjen hyrt. Det visade sig vara fullständigt omgjort, fick Inger Frimansson senare veta av Simone Broué, som har bott i Chaucre sedan 1920-talet och engagerade sig i letandet.
”Till slut började jag långsamt känna igen detaljer. Min man fotograferade mig i samma positioner som på de gamla bilderna. Det var en förvirrande känsla. Allt var sig likt men ändå inte. Det som redan då var halvt raserat hade nu varsamt renoverats. Fönsterluckor hade målats i klargönt eller blått. På lock till den gamla brunnen stod en kruka med en rosa växt. Där hämtade vi förr vårt dricksvatten. Numera hade man vatten inomhus.”
Det fanns en sak som Inger Frimansson tänkt på under alla år efter sin första vistelse i Chaucre. Det var det som Madame i värdfamiljen sagt i förtroende till henne: ”Har Mademoiselle lagt märke till något speciellt här på ön? Det finns inga åldringar här. Inte en enda en.”
”Det hade jag faktiskt inte tänkt på”, säger Inger Frimansson, ”men med ens slog det mig att precis så var det ju. Inga gummor i hucklen, inga krokiga gubbar med käpp. Bara medelålders och unga. Plötsligt kände jag mig illa till mods.”
”Nehej?” svarade jag. ”Och … var är de då?”
”De är döda”, sa hon sorgset. ”Alla de gamla är döda. När de bofasta här på ön känner att de börjar bli gamla, att de riskerar att ligga någon till last, då hänger de sig.”
”Men …” viskade jag och de kringliga franska räkneorden for runt i skallen på mig. ”Vi lever ju i en modern tid. Det är ju år dix-neuf cent soixante et quatre … (eller vad tusan det nu kunde heta).”
Madame sjönk ihop lite. ”Ja”, sade hon. ”Men här på Île d’Oléron lever man inte riktigt i samma tid som vi. Kanske vi sommargäster kan få dem att börja tänka annorlunda.”
De hade gått runt mer än en timme med Simone Broué innan Inger Frimansson äntligen vågade ställa frågan som hon hela tiden haft på tungan.
”Jo … Det där som min Madame en gång sa, år 1964. Kan det ligga någon sanning i det?”
Simone Broué drog med handen genom sitt korta, ljusa hår och skrattade till.
”Ja visst. Dix-neuf cent soixante et quatre. Visst, då kan det mycket väl ha varit så. Mais regardez-moi! Inte nu. Jag är över åttio år. Och jag vandrar här med er, som ni märker.”
