INGER FRIMANSSON

Ligga som ett O

Min syster och jag tillhörde den allra första generationen tonåringar. När livet kändes som dystrast brukade vi trösta varandra med dikter. Som till exempel när jag fick ångest av skolgymnastiken och tvingade mej själv att träna som besatt under sommarlovet för att åtminstone lära mej slå kullerbyttor. Då skrev hon en dikt om detta till mej. Strax därpå gav jag henne en tillbaka.

De lättade upp en del, de där dikterna. De var bitska och rimmade och hade en oklanderlig rytm. Sådant var vi bra på min syster och jag. I hemlighet drömde vi båda om att bli författare.

För övrigt var vi fullständigt olika. Hon var en som syntes. Jag var tyst och tillbakadragen och levde i en värld av fantasier. Hela tiden bar jag på en rädsla. Den försökte jag övervinna genom att utmana den, genom att söka mej till det förbjudna och farliga.

Vi växte upp i en trygg och stabil familj men flyttade ganska mycket första tiden. Det hade med pappas jobb att göra. Vi bodde på Muskö, på Gotland och i Mörkaste Småland. Till sist hamnade vi i Jönköping, i frikyrkobältets mitt. Här tog jag så småningom studenten.

Och under alla dessa år fanns Döden Långrock i vår närhet. Han började med att ta gammelmorfar och därefter farfar och farmor. De var i och för sig rätt gamla, de stod liksom på tur. Men en eftermiddag slog han till och gjorde våra små kusiner faderlösa.

En tant som vi kände brukade säga att varje familj till sist får sin beskärda del av sorg och olycka. Jag gick och väntade på den där beskärda delen. När som helst kunde den komma. För varför skulle just vår familj skonas? Jag kände Döden Långrocks närhet. Jag visste att min syster hade väckt hans intresse.

Många av dem som läst mina psykologiska thrillers brukar undra vem jag är. Den sortens frågor får jag ofta. Du som ser så snäll ut, hur kan du hitta på så otäcka berättelser? Vad har du varit med om i ditt liv? Till slut började jag undra lite själv. Jag blev mer och mer nyfiken, och en dag fick jag lust att skriva.

Ligga som ett O är en annan typ av bok. Den handlar om flickan Nina. Den bygger på min egen barndom och tonårstid.

Inger Frimansson

Boken finns som ljudbok inläst av Gunilla Röör. Boken kom ut som pocket i augusti 2008.

Utgivningsår: 

2007

Förlag:

Norstedts

OM BOKEN:

”Frimansson är fenomenal på att återskapa skrämmande stämningar i det vardagliga, fånga hur lätt anständighet och vaksamhet går över styr. Rädslan finns ju hos alla. I Nina finns som ett trotsigt korrektiv ett sug efter det förbjudna, hon går ensam i skogen, besöker ”halvslarviga” grannar (mammans ord), läser Hjärtebiblioteket i soprummet, kryper in i den beckmörka betongtunneln och ligger där och tjuvröker. Egentligen inte så dramatiskt, men jag sträckläser. Det finns en mytisk lyster över tingen i detta 50 och 60-talets Småland, öden svischar förbi, ansikten, djupa tonårskänslor, livet, alltför kort.”
Pia Bergström, Aftonbladet

”Det är Inger Frimanssons skarpa blick för människor som imponerar mest. Hon bjuder sällan på fyndiga formuleringar, det är med en lugn ordkonst hon skildrar människors underliga, bråddjupa feltramp och valhänta räddningsförsök. Bara detta att någon milt iakttar våra försök att stå på benen trots alla faror, det är märkvärdigt tröstande.”
Anne Brügge, Arbetarbladet

”Känslorna av utsatthet och utanförskap är inte bara tankefoster utan högst verkliga och konkreta. Blickar och glåpord känns in på bara huden. Skolan kan till exempel vara en ofattbart grym plats. En av Ninas skolkamrater har ett vanskapt ansikte. ”Ingen visste längre att hon hette Marie. Man hade raderat hennes riktiga namn, slutat använda det. Man gav henne det nya namnet Åsnan och hon lystrade till det. Hon måste.” Jag vet inte om jag någonsin läst en mer skrämmande koncentrerad bild av mobbingens mekanismer än denna: hon måste lyssna. Det är med respekt, lyhördhet och inlevelse som Frimansson skildrar uppväxtens alla små och stora helveten, men också glädjeämnena och öarna av frihet. Det blir aldrig tillrättalagt eller sentimentalt. Ninas livsberättelse formar sig inte till en desillusionsroman, slutet andas stor optimism. Men inte heller Döden Långrock ger sig så lätt.”
Magnus Persson, Svenska Dagbladet

”….. roligt att Inger Frimansson nu återvänder till en ren psykologisk studie över en ung flickas tillblivelse som kvinna och författare (med vissa självbiografiska drag). Och jag återfinner samma insiktsfullhet, samma förmåga till inkännande och en eminent förmåga att låta detaljer ge doft och tidsanda åt ett helt skeende. Det är skickligt, drivet – och mycket njutbart. ….. Barndomsskildringar ställer stora krav på författaren; att kunna använda barnets synvinkel utan att mästra är en svår konst. Inger Frimansson behärskar den. Första sidorna, när Nina är riktigt liten, genomsyras av just den ologiska logiskheten som barndomen består av. Man vet att mannen med kepsen är sådan; man vet att man inte får gå på plattor i en viss riktning och så vidare. Alla dessa ritualer och begräsningar – som är till för att gränser skall överskridas – finns här. Och skildringen av gänglekarna som sträcker sig över gator, kvarter och stora områden är så typiskt en svunnen tid att den blir ett lysande historiskt dokument (i dag umgås barn i mer kontrollerade och mindre områden). Men snälla Frimansson! Ge oss nu en del två.”
Maria Ehrenberg, Kristianbladet

”Jag tänker gång på gång på Joyce Carol Oates när jag läser om lilla Nina som har en fantasi som vänder upp och ner på vardagarna och på nätterna. Och den flickan har jag sett flera gånger i Oates böcker: hon står framför spegeln, hon kammar sitt hår, hon har kanske ett syskon, men är ändå ensam, ensam i den stora världen. Och vad ska hon göra? Hur ska hon leva – när ingen annan förstår? Inger Frimanssons Nina, som påstås påminna om Frimansson som ung (hon föddes 1944 i Stockholm och växte upp på Muskö, Gotland, Småland och Jönköping), är en flicka som jag inte kommer undan. Speciellt inte när Nina frågar sig: Vem regisserar livet? Gud eller Döden? Båda? Och visst lär det bli värre när man blir vuxen? ”Ligga som ett O”, Frimanssons bästa bok hittills, fylls av tidsmarkörer – och rädsla, denna förbannade rädsla, också när Nina senare i livet får ett litterärt pris och blir aktad. För överallt finns döden och den växande metaforen: man måste ligga som ett O för att få plats i rörets tunnel, och då måste man vara … böjlig.”
Stig Hansén, Helsingborgs Dagblad

”…en lysande berättelse om utveckling, ångest, glädje och sorg i en ung kvinnas liv samt i ett samhälle som kanske inte är så svunnet som man tror.”
Johan Werkmäster, Göteborgs-Posten.