4. Avslutande diskussion

Hur slutar romanerna? Vad händer med mördaren? Åker han eller hon fast? Till skillnad från den klassiska deckaren finns polisen och "jakten efter gärningsmannen" här bara med i periferin. Flertalet av Frimanssons mördare får sona sina brott, på ena eller andra sättet. De åker fast eller så anar vi att de kommer att göra det, i alla fall så småningom, eller så griper ödet in. Men att sona sitt brott i fängelse eller inte, är inte det väsentliga i Frimanssons romaner. Hon visar istället att mordet får andra konsekvenser för mördaren, psykologiska sådana, såsom att hantera skulden och ångesten efteråt. Det verkar också som att själva rädslan för att åka fast är större än när man faktiskt gör det. Då kan istället en lättnad infinna sig, över att allt är över. För det värsta straffet av allt är att leva med sitt eget brott.

Frimansson vill i sina romaner visa på att alla människor har mörka sidor inom sig, även barn. I de barndomsskildringar som finns i romanerna visas ofta en grymhet upp också gällande barns beteende, såsom Berits och hennes kamraters mobbing av Justine eller som här, den fyraåriga Angelica i Ett mycket bättre liv:

"På dagis fanns en docka som de brukade slå. Den var hård och vriden, ögonen som is. De gick inte att stänga, så den låg där och blängde och grinade. [...] Angelica hade försökt trampa sönder ena armen. Den var hal och gled undan. Det var en sådan docka som man klev på. Som man slog och ville sticka vassa saker i. Men kroppen var seg och stod emot. Det gjorde en ännu argare."(*96)

Det som är mest skrämmande med Frimanssons romaner är att mördaren för det mesta är som vem som helst av oss. Frimansson säger i en intervju: " Jag tror att alla människor har svarta djup inom sig som de försöker täppa till. De flesta lyckas ganska bra, men ibland poppar onda och elaka tankar upp till ytan. Då gäller det att kunna stå emot. Men vad händer om vi misslyckas?" (*97)

Mördarna i romanerna kan inte hålla emot, spärrarna släpper . Frågan är om det kan hända vem som helst? Vem klarar sig, och vem går över gränsen? Det är den frågan som är kärnan i Frimanssons romaner, och inom den psykologiska deckargenren överlag.

Varför vill vi då läsa om människor som mördar? Yvonne Leffler skriver i Skräck som fiktion och underhållning (2001) att skräckberättelsen är ett exempel på den typ av populärfiktion som låter publiken uppleva och hantera skräckfyllda situationer under välkända och trygga förhållanden. Med stor sannolikhet kan man säga att kriminalromanen också tillhör denna typ av populärfiktion. Leffler menar att vi har möjlighet att i vår föreställning göra vissa erfarenheter utan att själva riskera att drabbas av några fysiska, juridiska, sociala eller mentala konsekvenser. Hon skriver: "Vi kan pröva obehagliga situationer och därmed indirekt uppleva några av människans starkaste, mest komplexa och obehagliga känslor - som fruktan, ångest och skräck - på ett lagom avstånd från oss själva."(*98) Det handlar alltså om sökandet efter spänning, men också om trygghet - det händer inte på riktigt.

John-Henri Holmberg frågar sig i Dunkla drifter och dunkla motiv (2001) om den psykologiska kriminalromanen är så populär därför att den tid vi lever i har tvingat oss att fråga oss vilka vi egentligen är innerst inne - och vilka monster som bor inom oss, och inom dem som finns i vår närhet.(*99) Han skriver också: "Ytterst är litteraturen [...] vår enda möjlighet att åtminstone till dels uppleva tillvaron genom en annan människas medvetande och därigenom att för en stund nå utöver vårt eget jags begränsningar. Den psykologiska thrillern ger oss liksom annan litteratur den erfarenheten, men koncentrerad på vår rädsla för just det okända och ofattbara i andras - och ibland vårt eget - psyke."(*100)

5. Slutord

(*96) Ett mycket bättre liv s. 246.

(*97) Lerner, Thomas, "Alla har svarta djup inom sig", i Dagens Nyheter 2. 1. 2004

(*98) Yvonne Leffler, Skräck som fiktion och underhållning (Lund 2001) s. 144f.

(*99) Holmberg s. 18.

(*100) Holmberg s. 17.

(*101) Wendelius s. 18.

- Fredriksson, Karl G & Lilian, Intryck och uttryck - mordiska motiv, miljöer, människor (Uppsala,1985)

- Frimansson, Inger, De nakna kvinnornas ö (Stockholm, 2002)

- Frimansson, Inger, Ett mycket bättre liv (Stockholm, 2002, första uppl. 2001)

- Frimansson, Inger, Fruktar jag intet ont (Stockholm, 2001, första uppl. 1997)

- Frimansson, Inger, God natt min älskade (Stockholm, 2001, första uppl. 1998)

- Frimansson, Inger, Katten som inte dog (Stockholm, 2000)

- Frimansson, Inger, Mannen med oxhjärtat (Stockholm, 2000, första uppl. 1999)

- Frimansson, Inger, Mörkerspår (Stockholm, 2003)

- Frostell, Annika, "Vad som helst kan hända", i Göteborgs-Posten 11.5.1999

- Holmberg, John-Henri, Dunkla drifter och mörka motiv. Om psykologiska och romantiska thrillers (Lund, 2001)

- Håkansson, Jan, Mördare sökes (Stockholm,1993)

- Leffler, Yvonne, Skräck som fiktion och underhållning (Lund, 2001)

- Lerner, Thomas, "Alla har svarta djup inom sig", i Dagens Nyheter 2. 1. 2004

- Lundin, Bo, Århundradets svenska deckare (Stockholm, 1993)

- Lundin, Bo, Studier om mord: från Trenter till Mankell (Stockholm, 1998)

- Nettervik, Ingrid, Om myter, motiv och mordgåtor (Malmö, 1997)

- Rydqvist, Jenny: "De mänskliga detektivromanerna", i Bengt Eriksson (red.): I neonljusets skugga. Den moderna kriminalhistorien (Lund 1999) s. 184-193

- Wendelius, Lars, Rationalitet och kaos. Nedslag i svensk kriminalfiktion efter 1965 (Uppsala, 1999)