INGER FRIMANSSON  

 

 
 
 
 
 
 
 
 
 
  Skuggan i vattnet - inledning  
     
 

DET FÖRSTA TECKNET var en tunn och isskimrande sprutfontän strax före horisonten. Jill fick syn på den i samma ögonblick som skriket kom:

"Babord sida, yeeeee …. nu har vi den! We've got it, we've got it!"

Hon hade varit beredd på det, hon hade hållit sig ute på däck under den fyra timmar långa båtresan, hon hade suttit insvept i sin filt och spanat ut över vattnet med svidande ögon. Nu reste hon sig stelt, föste undan filten och tog sig knäande fram till relingen. Blåsten hade tilltagit, gått över i styv kuling. Vågorna slet i skrovet och kastade det fram och tillbaka, skyar av saltvatten slog in över däck och blötte ner hennes joggingskor. Det var halt. Hon klamrade sig fast vid stången som löpte utmed relingen, fingrarna ömmade av köld.

En av besättningsmännen stod där redan, kanske var det han som hade ropat.

Hans ansikte var runt och solbränt, mot pannan låg luggen våt. Han grep henne om armbågen och pekade.

"There! You see it? Där!"

Hon välte sig fram och varsnade hur en mycket stor och gråblank kropp sprängde upp ur vattenytan, bara ett tjugotal meter från fartyget. Så nära var den att hon måste dra efter andan. Det gnistrade av salt och vatten, solen bröt fram just då, och för ett ögonblick urskilde hon ett avlångt huvud.

"Yes!" ropade mannen hest. "Sperm whale, kaskelot."

Tårarna brann till i Jills ögon.

"Ja", viskade hon. "Ja gud, jag ser."

Hon vände sig om för att ropa på Tor men upptäckte honom inte. När hon åter tittade mot vattnet gjorde valen en krängande rörelse, slängde med sin enorma stjärtfena och dök. Vågorna kom rullande och spåren försvann, plånades ut av havet.

Besättningsmannen stirrade mot vattenlinjen.

"Den har sagt good bye för den här gången. Men den kommer tillbaka, det kan jag lova dej." Han talade norska nu, eller skandinaviska. Han erinrade sig vem hon var, den enda svenskan, hon kom tillsammans med den magre sluggern, som hade sett sjuk ut redan innan de klev ombord.


EFTERÅT SKULLE HAN ÅNGRA att han inte orkat uppbåda krafter nog att ta sig ut till henne. Hon var så ivrig, hennes ögon hade fått ett helt nytt uttryck när hon vindblåst och blöt kom in till honom i salongen.

"Hej Tor", sa hon och strök vätan ur ansiktet. "Vad jag önskar att du hade fått uppleva det."

Han log matt.

En stund innan de klev ombord hade de svalt varsin Postafen mot sjösjuka.

För hans del hade det inte hjälpt. De sugande frossbrytningarna kom över honom efter bara någon halvtimme och han satt i aktern, inklämd i ett hörn, ur stånd att flytta sig.

"Det blir säkert bättre snart", hade Jill försökt trösta. "Det brukar gå över om man stannar utomhus."

Fler än han var sjuka. En grupp ryssar var också med på båten. I början hade de pratat högt och störande medan de klämde in sig i de brandgula regnställen, en kvinna hade ondgjort sig över den grälla färgen och tagit några tillgjorda cat-walk-steg. Hon knöt en sjalett över håret och halade upp en fickspegel. Då var de ännu kvar på kajen. Det blåste hårt. En cyklande man hade varit nära att vräkas omkull av byarna, han tvingades ner från sadeln, måste gå till fots. Tor såg besättningsmännen stå och tala med kaptenen. Deras händer flaxade och flög. Någonting gjorde dem oense.

Stormen, tänkte han. Det är för riskabelt att gå ut. Han såg på Jill, hon log emot honom, uppmuntrande.

Till slut lyftes repet undan, det som hängt framför landgången. Ryssarna var först, de vällde in i båten och markerade med väskor och knyten. Typiskt, for det genom honom, alltid är det några som ska utmärka sig, några som man måste reta sig på.

Jill tog ledningen.

"Vi sitter här ute", sa hon och pekade på en trave stolar av formgjuten plast. "Då kan vi njuta av den friska luften." Hon hade hämtat filtar och hon bredde ut dem över varsin stol så att de kunde vika dem om kroppen. "

Blir det bra så här?"

Också ryssarna kom ut. En av dem höll en liten silverfärgad plunta. Den gick från mun till mun. Jill grävde fram två miniatyrpaket med russin.

"Det är nog bra att äta lite", sa hon. "Och som sagt, att stanna på däck."

Den första halvtimmen, medan de stävade ut mellan öarna, satt hon kvar hos honom. Måsarna var ännu med dem då. De kretsade i cirklar, iakttog dem ljudlöst och med kalla blickar. Långt borta avtecknade sig fastlandet som bergsmassiv i mörka schatteringar. De avlägsnade sig mer och mer.

Han kände antydan till dimmighet i hjärnan.

Jill, tänkte han. Då sa hon att hon skulle röra på sig lite.

Ryssarna stod kvar men han märkte hur de var på väg att tystna, hur deras rop och mummel dog ut i dieseldunket. Kvinnan han tidigare noterat hade dragit av sig sjaletten. Hennes ansikte var slappt och blekt. Vinden lyfte hennes röda hår i testar och avslöjade i en kraftig skarv att det var grått närmast skulten. Rakt upp stod det, hon tycktes inte bry sig.

Svindeln kom. Tor tryckte axlarna mot väggen, nära relingen så att han snabbt kunde häva sig över kanten om det skulle behövas. Och det gjorde det.

Satan vad det behövdes! Plötsligt växte det som kramper i mellangärdet, gång på gång, det grova ljudet av hans egen jämmer. Urlakad. Darrande. Jag dör.

Hur lång tid skulle färden ta? Så gott som hela dagen. Helvetet hade knappt ens börjat.

Vad än Jill hade sagt om att stanna kvar utomhus så tvingade kölden in honom till slut. Hukande och otympligt kom han på benen och tog sig kravlande in i salongen. Slungades som vante, vågorna var höga nu, han hade ingen styrsel över lemmarna. Han hittade en bänk och föll ihop med ansiktet mot bordet.

Stanken här inne var vederstygglig. Men ändå kändes det tryggare och han frös, han höll på att skaka sönder av kyla.

"Vill du ha nåt?" frågade Jill. "Kan jag hämta nånting åt dej?"

Hon vek ner huvan på jackan, drog fram en pappersnäsduk och snöt sig ljudligt.

Nej. Han ville inte ha något, ingenting. Blotta tanken på att hon skulle komma till honom med någonting att stoppa i munnen, en korvsmörgås, en apelsin eller ett glas oljigt vatten, fick det att fräta i magen på honom.

Han måste ha spytt upp sjösjuketabletten det första han gjorde. Jill föreföll fullständigt opåverkad av sjögången. Hon var van vid att umgås med fartyg, leda dem och slussa dem. Hon jobbade med lotsar någonstans vid Södertälje kanal. Hon såg trött ut men tillfreds.

Snart gick hon ut på nytt. Han såg hur båtens krängningar formligen slungade henne över däcket men utan att skada henne. En av besättningsmännen sträckte ut armarna och hans jacka skymde henne för en sekund. Hennes skrattande vita tänder.


JILL VAR I FÄRD MED ATT FÅ UT HONOM i livet igen. Jill Kylén, hans hustru Berits väninna ända sedan barndomen. Hon kämpade och försökte. Han undrade hur länge hon skulle orka. Berits försvinnande för mer än sex år sedan hade försvagat honom, hade förvandlat honom till en zombie, brutit ner och knäckt honom. Han var en annan nu, någon som inte ens han själv kände. Han visste att polisen slutat leta.

Första tiden hade han nästan maniskt farit runt och sökt och rekonstruerat.

Helgen det hände befann han sig i deras stuga på Vätö. Berit hade inte velat följa med, hur många gånger efteråt hade han inte förbannat sig själv för att han inte stannade hemma, eller helt enkelt övertalade henne att komma med. Hon var inte riktigt i balans och som hennes man borde han ha stöttat henne, inte lämnat henne, blivit kvar i villan och vakat över henne. Det var vad han tänkte idag. Han försökte försvara sig med att deras äktenskap ju för länge sedan stagnerat, det rullade på mer eller mindre utan deras medverkan.

Ytterligt vanligt, i och för sig, och givetvis ett nederlag. Men det var först nu som det stod klart för honom på allvar.

Han hade gjort lama försök att närma sig. Ibland om nätterna hörde han ljud som av gråt. Han la sin arm på täcket över hennes kropp. Hon tystnade omedelbart.

"Vad är det?" viskade han. "Mår du inte bra?"

Hon låtsades sova, han hörde hur hon kämpade med andetagen.

"Jag vet att du är vaken och nu vill jag att du berättar!"

Nej. Så sa han inte. Huvudet i sanden. Konflikträdd. Det hade han alltid varit. Som om han inte skulle kunna hantera hennes svar, vad saken än gällde.

I nöd och lust. Bären varandras bördor.

Februari för sex och ett halvt år sedan. Han åkte ut till stugan, satt där i råkylan och tryckte. När han kom hem igen på söndagseftermiddagen var huset tomt.

En sak hade hon ändå berättat. Hon tänkte ta tunnelbanan ut till Hässelby den dagen och prata med en före detta klasskamrat som ännu bodde kvar ute i förorten. Justine Dalvik, Sandykungens dotter. Hennes far hade ägt den välkända Sandykoncernen, ett multinationellt familjeföretag som tillverkade sötsaker och halstabletter. Berit nämnde någonting om mobbning, hon tycktes ha drabbats av ruelse för att hon inte varit riktigt snäll när de var små.

Alla barn är grymma, hade han försökt lugna henne. Det ligger i barns natur.

Hon ruskade på sig, ville inte lyssna.

Han sökte upp den där kvinnan sedan. Det var ett obehagligt möte. Det fanns något hotfullt där i huset, det gjorde honom aggressiv.

"Jag vill veta vad ni gjorde", sa han. "Allt, varenda detalj."

Hela situationen var så surrealistisk. En stor vild fågel flög omkring i rummen. Det luktade fjädrar och träck.

Kvinnan hade lite svårt att gå. Han märkte det när de skulle upp till övervåningen. Hon haltade. Hon var klädd i kofta och en illasittande kjol. Ögonen kraftigt målade. Han tänkte att hon måste vara rik, hennes far hade lämnat efter sig en rejäl förmögenhet. Hon borde ha råd att klä sig bättre, det var den där sjaskigheten, han fick det inte att stämma. Rummet var fullt av böcker, dels i hyllorna, dels i travar på golvet. Fågeln klev omkring bland dem och utstötte skorrande ljud. När som helst skulle han kunna anfalla, Tor höll upp armarna som skydd.

"Hur fan kan man ha såna husdjur?"

Hon svarade inte, stod och nöp i koftmuddarna. Det fanns märken och sår på hennes händer. Rovdjur, tänkte han. Rovdjur i ett vanligt hem.

Han pekade.

"Var det här ni satt?"

"Ja."

Han stirrade på de båda fåtöljerna, sjönk sedan ner i en av dem, ner i spåren efter henne som senast hade suttit här. Luften var tät av gammal tobaksrök. Han såg märken från vinglas på bordet.

"Vad sa hon, vad pratade ni om?"

Hon gjorde en uppgiven gest.

"Om sånt som kvinnor pratar om, om sånt som kvinnor gör."

"Det är inget svar."

"Hon kom hit, det var hon som sökte upp mej."

"Ja?"

"Vi kände varann en gång i tiden. Vi gick i samma klass. Är det inte alltid så att det finns ett slags band mellan dem som har varit klasskamrater?"

"Kamrater? Var det verkligen det ni var?"

"Inte direkt", sa hon stelt.

"Nej, jag förstod det på Berit. Du blev mobbad eller hur? Av henne. Riktigt ordentligt va? Eller hur?"

Hon haltade omkring och plockade med bokryggarna. Sköt in dem i hyllorna, ställde dem kant i kant. Hon hade inte ro att slå sig ner och svara. Det provocerade honom. Ändå försökte han gå henne till mötes.

"Ungar kan vara så grymma", sa han.

Hon lät sig inte förledas.

"Du vet, det där var så länge sen. Och jag var väl inte heller nån guds ängel precis."

Han hade hittat Berits pass i skrivbordslådan hemma, nu fick han upp det ur fickan.

"Ett tag fick jag för mej att, tja, att hon kanske hade rest nånstans. Men titta här, det har hon inte. Hon är i alla fall kvar i landet."

Det var som om han till varje pris måste ha med sig den här motsträviga kvinnan i sökandet. Hon gav honom en skygg och hastig blick.

"Har du tänkt på en sak? Hon kanske bara behöver få vara i fred ett tag."

"Ifred, varför det?"

"Jo, hon berättade lite om … hur ni har det, hon och du."

Han blev omedelbart på sin vakt.

"Hon grät en del. Jo, hon satt här och storgrät. Ni har tydligen inte så mycket gemensamt längre. Vad har jag kvar, sa hon, varken jobb eller kärlek, nånting i den stilen."

Det sög till i mellangärdet. Vad har jag kvar?

Pojkarna då, våra grabbar, hade han tänkt.

Och han insåg att han skulle bli tvungen att berätta för dem att någonting djupt oroande hade hänt.

 
     
 
Tillbaka