INGER FRIMANSSON
 
 
De sista rummen
 
 

Utkommer 26 april 2018

 

Utdrag ur boken: 

Inte titta på den. Ivars ord satt som skruvar i hjärnan. Inte möta blicken. Inte titta. Men det gick inte att låta bli. Det här var ingen hund. Det var ett vidunder.
Hon hade tagit skydd bakom skrivbordet. Där stod hon tätt tryckt mot väggen. Hunden hade trängt sig in genom den halvöppna dörren. Hans päls var smutsbrun, huden på ryggen veckades i grova valkar. Huvudet och nosen var svarta, vilket gjorde hans utseende ännu mer skräckinjagande. När han öppnade det nästan ofattbart breda gapet slog en dunst av något ruttet emot henne. Tungan hade långa röda strimmor som om den doppats i blod. Hennes första tanke var att hunden råkat bita sig i ivern att ta sig in. Men nej ... hon kunde inte se något sår och nu upptäckte hon också intorkat blod på hundbröstet och kring käftarna. Till sin fasa tvingades hon inse att det knappast kunde komma från hunden själv. Den måste ha mött någon där ute. Vem? Aina? Ivar? Det tjocknade som kramp i halsen. Hunden hade tagit dem, nu var det dags för henne själv.
Djurets köttiga överläpp var uppdragen och rynkad. Från mungiporna hängde slem och dregel i glänsande, vitrosa strängar. Hon såg de sabelliknande huggtänderna, deras färg av tjära och blod. Ögonen försökte hon undvika. In i det längsta tvang hon sig att låta bli att titta, men till sist gick det inte längre. Som hypnotiserad stirrade hon rakt in i de gulskiftande, ondskefulla irisarna.
Han stod vid sidan av skrivbordet. Det kokade och väste ur hans strupe. Rör dig inte, tänkte hon. Alldeles, alldeles stilla. Även om hon kunde se honom hur klart och tydligt som helst verkade det underligt nog som om han inte genast begrep att hon var där. Som om han var så förblindad av ursinne och vittring att han inte kunde fokusera. Med ett smått förvånat uttryck i de små ögonen såg han sig sökande omkring. Han sniffade och gläfste, skuttade till och ylade av upphetsning.
Hon andades i korta, stumma flämtningar. Under några sekunder hade hon varit beredd att ge upp. Hennes hjärna började arbeta. Vad skulle hon göra? Skulle det hjälpa att försöka rulla in under sängen? Nej. Han skulle klippa henne direkt. Skulle hon hinna ut i korridoren? Nej. I så fall måste hon passera honom. Och han skulle omedelbart märka om hon försökte ändra läge.
På nytt vred han huvudet åt hennes håll. Det kom liv i hans ögon, en skev och elak glimt. Den trubbiga nosen drogs samman och så det där dova morrandet. Nej. Det fanns ingen utväg. Han hade fått syn på henne. Vilket ögonblick som helst skulle han kasta sig över henne.
”Försvinn!” Hon skrek av alla sina krafter, ordet bara växte ur henne, försvinn. Hon höjde handen med träbiten. Beredd att försvara sig, beredd att inte ge sig, inte så länge det fanns det minsta tecken på liv i hennes kropp.
Hon mer anade än såg hur den väldiga djurkroppen hukade sig för att ta det allra sista språnget, det som skulle få honom att landa ovanpå henne, få henne att vifta och fäkta med den ynkliga pinnen, men utan att någonsin lyckas skada honom. Hon såg hur han tog sats och sedan själva språnget, hur de muskulösa bakbenen rätades ut, hur hela kroppen höjdes, hon såg magen med raderna av spetsiga svarta bröstvårtor, framtassarna, käftarna.
Rakt emot henne kom han flygande och han träffade henne och det blev mörkt.

 
   
   
   
     
   
Tillbaka