Jag skrev romanen Jag kan också gå på vattnet efter min systers död. Det var ett sorgearbete, ett förtvivlat sätt för mej att försöka förstå vad som hade hänt, att följa med henne ända fram till den sista och slutna porten.
Boken är en roman om systrarna Ester Katarina och Ellinor men på samma gång oerhört självbiografisk. Den kom ut på Prisma 1991.
Ur baksidestexten: Ester Katarina är död. Hon drunknar i sitt eget badkar, bedövad av smärta och värktabletter. Hon är bara 42 år och har under hela sitt vuxna liv haft svårt att se meningen med sin existens. Hon har behagat andra långt mer än hon tagit vara på sig själv. Ellinor är Ester Katarinas två år äldre syster. De har vuxit upp tillsammans som bästa vänner men någonstans i puberteten börjar de gå skilda vägar. Ester Katarinas död får Ellinor att minnas, att rekonstruera hennes liv. På det sättet bearbetar hon sin sorg, men Ellinor känner också att hon är skyldig sin döda lillasyster detta - det blir hennes senkomna kärleksförklaring. Och hon väjer varken för glädjeämnen eller mörka sidor i systerns alltför korta liv.
|
Om boken Hennes prosa är skarpslipad … Som psykologisk realist försöker Frimansson hela tiden komma så nära den konkreta upplevelsen som möjligt, och denna strävan styr valet av stilmedel och perspektiv. Konsekvensen i hennes realism och den starka integriteten i allt hon skriver gör Inger Frimansssons romaner väl värda att läsa. Lägg därtill att hennes senaste roman även är hennes bästa. Svenska Dagbladet Med Ester Katarina har Inger Frimansson format ännu en kvinnogestalt som lämnar sitt avtryck i minnet. Hon är utmejslad ur en mer naken smärta än de tidigare och det känns som om hon kostat mycket mera än förmågan till inlevelse. Nerikes Allehanda Frimanssons språk är laddat, koncentrerat och omväxlande … De som hävdar att nya svenska romaner inte håller måttet kan här få tillfälle att revidera sin uppfattning. Sundsvalls Tidning |