INGER FRIMANSSON
 
 
Fågelbarnet
 
 
 
 

Justine Dalvik var huvudperson i boken God natt min älskade, min genombrottsroman som också utsågs till 1998 års bästa svenska kriminalroman. Justine hade haft en minst sagt svår barndom och uppväxttid, mobbad och misshandlad av såväl sin fostermor Flora som av sina klasskamrater. I boken lät jag henne resa sig och ge igen. Det gjorde hon också.

I Skuggan i vattnet fortsatte hon att göra upp med sitt förgångna. Även denna bok utsågs till årets bästa svenska kriminalroman (2005).

Fågelbarnet är den tredje boken i serien om Justin Dalvik och människorna runt henne. Boken utkommer 2020. Samtidigt ges de tidigare ut i nyutgåva.

 

 
   
   
   
 

Om Skuggan i vattnet

Inger Frimansson är lysande på att beskriva stämningarna av frustration, rädsla och ångest som omger dessa personer, vars liv oundvikligen är sammanflätade. Intrigen tätnar och trådar binds ihop, var och en på sitt sätt nystar Tor, Micke och Jill, Berits väninna i det förflutna. Samtidigt får den otäcke, våldsbenägne polisen Tommy upp ögonen för fallet. Jag sträckläser, är fullständigt uppslukad av dessa öden som är så fint och insiktsfullt tecknade av Inger Frimansson, och jag ryser av den ödesmättade omgivningen i Hässelby, en välbärgad villaförort blir plötsligt en veritabel vardagsmardröm och Mälarens vatten hotfullt mörkt. Helsingborgs Dagblad och Nordvästra Skånes Tidningar

Upplägget, spänningen och spelet, är det vi känner, men här finns också ett slags slutspel. Här återtar Frimansson sitt "fall" och följer det. Blåser liv i det, utan att upprepa sig och utan att använda gamla knep. Det är skickligt. Och det är väl där som styrkan i Inger Frimanssons berättande ligger, någonstans mellan det konstruerade och placerade, och det öppna, självklara. Dessutom är hennes noggrannhet med det till synes enkla - men egentligen det djup som borrat sig in och ner i människans minne - lika osedvanligt spännande som skarp. Varför har ingen gjort film eller teve av hennes berättelser? undrar jag varenda gång jag möter de lika vanvettiga som verkliga personerna i yttre och inre dialoger som ligger ljusår från "deckardrottningars". "Skuggan i vattnet" kan läsas som en fortsättning på "God natt min älskade" (alltid utlånad på biblioteket med finns i storstils-hyllan, ytterligt skönt för ögonen upptäckte jag som tappat bort mitt "original"!) eller helt fristående. Ett tips är att ta ett par augustidagar ledigt, sätta sig i en snigelfri trädgård någonstans och läsa dem efter varandra - ni kommer inte att kunna lägga ifrån er någon av dem innan de är färdiglästa! Gefle Dagblad

Justine i "Skuggan i vattnet" upptäcker sakta och med växande oroskänslor att hon ännu inte kan pusta ut och lämna det våldsamma förflutna bakom sig. Hon känner sig förföljd och hennes stora vilda fågel som hon lever med som vore den tam flaxar och kraxar mer än någonsin, som om också den kan känna av det osynliga hotet. Justine Dalvik är huvudperson och samtidigt inte. Alla vägar leder för eller senare till henne, men Frimanssons alla bifigurer växer stadigt fram, och lika mycket som vi kan nästan fysiskt känna Justines nästan paranoida oro i magtrakten, får vi motvillig empati med den mycket obehagliga unge mannen som förlorat sin far, och kan med smärtsam tydlighet känna hur det känns att bli misshandlad av sin man, som Ariadne blir. Det är många ämnen som hanteras här - skuld, sorg, hämnd, och kärlek för att nämna några - men på samma sätt som Frimansson låter alla personer få utrymme och en röst så hafsas ingenting över. Västerbottens Folkblad

Hon visar att det inte behövs så himla mycket action för att det ska känna otäckt, skrämmande och spännande. Som bäst - och värst! - är det när hon tar sig tid att stanna upp och dra åt skruvarna, med kniven karvar ytterligare en rysansvärd våning ner i det mänskliga psyket. Läsaren håller andan och inväntar det oundvikliga. Ystads Allehanda

Inger Frimansson klarar dessutom på ett alldeles elegant sätt att koppla ihop God natt min älskade med Skuggan i vattnet. Den här boken blir aldrig långsam, snarare tvärtom. Den blir bara bättre för varje sida. Ulf Hammarlund. Södertälje

Hennes språk rinner som vatten - varje ord, varje mening har hon smakat på innan de godkänns. Närheten till både människor och miljöer bidrar förstås också till njutbar läsning och spänningen som finns där ända in i slutet. JönköpingsPosten

 
   
Tillbaka