INGER FRIMANSSON  

 

 
 
 
 
 
 
 
 
 
  Bebådelsedag - inledning  
 

Han sa att han ville vänslas, precis så uttryckte han sig, och hon tänkte på trilskas för det var ett ord hon ofta hade hört. Så hon såg på honom och förväntade sig elakheter men han tog henne helt nätt om halsen och sa:

"Om du inte har nånting emot det förstås?"

Hon var ensam i huset den här dagen och Johanne hade frågat henne gång på gång:

"Hördu klarar du dej nu, kan jag lämna dej?"

Maria hade letat efter ord att svara med, hon nickade och vred sig och blev arg.

"Det är klart jag klarar mej! Du kommer ju tillbaka har du sagt!"

Ändå blev det ödsligt i huset när Johanne gett sig iväg. Hon kände tystnaden, den klirrade och rann, hon hade aldrig förut tänkt på tystnad. Hon gick omkring i rummen men till köket var det låst, Johanne var så rädd för vassa saker. På bordet i Marias rum stod termosen med kaffe och några kalla våffelhjärtan från igår då det var våffelsöndag. Där fanns också ett fat med bredda smörgåsar. Hon hade själv fått välja pålägg, och hon valde ost. I skinka hade hon sett larver. Det var för länge sedan, när fadern gått till skafferiet för att ta sig lite kvällsmat. Han la en skiva kött på brödet och öppnade gapet för ett bett. Plötsligt svor han till och försvann ut på dass. Hon hörde ulkande ljud där inifrån. När hon petade på brödskivan såg hon hur det kröp. Hon kunde ännu känna yrsel när hon mindes.

"Naturligtvis, jag kommer tillbaks med fyrabussen," försäkrade Johanne. Hon hade strukit rött på kinderna och under armen bar hon portföljen som deras pappa brukat använda. Hon gned med fingrarna runt hakan.

"Det är inte många timmar, jag vet att du klarar det."


Maria stod i fönstret och betraktade solen. Den låg som ett klot över skogsbrynet. Vore hon där borta nu skulle hon ta långa kliv och gränsla den, få den under sig som en eldboll.

Där ute såg hon också mannen och hon visste att han sett henne. Hon stod kvar utan att försöka gömma sig. Han vinkade åt henne. Han vajade med armen som en växt. Hon tänkte på flaggorna och på drottningen, som en dag hälsat på i skolan där hon gått. Maria hade fått uppdraget att stiga fram och lämna blommor. Hon mindes knuffen mellan skulderbladen och frökens knotiga hand. Det var för att hon stått och drömt igen.

"Men gå fram då, Maria, skynda dej!"

Drottningen hade stannat en bit ifrån dem. Hon hade varit pudrig i ansiktet och haft små fina strån på hakan. Hon log och det ryckte i läpparna. Hon stod och väntade på blommorna, hon visste att de var till henne.


Johanne brukade granska Maria. Med en pincett brukade hon noppa hennes ögonbryn och trycka ut det som fanns i blemmorna.

"Du vill väl vara söt, eller hur?"

Jo. Hon ville! Och hon var det också. Lika söt som en drottning. Det raka tjocka håret klippt i lugg och ner över kinderna så att det precis dolde örsnibbarna men dumt nog även de små pärlor som hon ärvt efter modern och som kallades clips. Det var nästan ingen idé att använda dem, de syntes ändå inte, hon måste skaka och ruska på skallen så att öronen vispades fram.

Johanne blev bara irriterad.

"Håll inte på så där, har du tics?"

Tics och clips. Hon hade svårt att höra skillnad.

Emellanåt fick systern lust att göra något extra med henne. Hon tände spritköket och plockade fram en tång.

"Sitt still ordentligt nu!"

Därefter blev det hett och nästan outhärdligt mot Marias huvudsvål. Men det hjälpte inte mycket, håret var motsträvigt och glatt, vägrade låta sig formas. Inför sista avslutningen hade Johanne tvättat håret på henne och flätat det i 24 korta flätor. Hon fick sova med dem, ha en frottéhandduk över kudden så att den inte skulle bli fuktig. På morgonen var håret torrt och sprakade som en lejonman runt skallen. Hon stirrade förstummad i spegeln.

När hon sedan kom ut på gården hade det börjat dugga. Hon frös och måste genast gå tillbaka efter kappan. Fukten fick håret att rakna. Men hon visste inte det, hon kråmade sig och njöt där på skolgården och gladdes åt de andras förvåning. Det var först när hon kom hem som insåg. Hon var som vanligt igen. Precis som vanligt.

Det dög förstås rätt bra det också. Hon var som hon var och det var bra. Näsan platt och trubbigt bred, ögonens blåa prismor. Och så de runda händerna, med lillfingrar som krökte sig inåt. Hon var född sådan. Hon visste ingen annan som hade sådana lillfingrar.

"De ser ut som parenteser", tyckte Johanne.

Parenteser! Det lät fint. Hon tyckte om att vifta med dem, gestikulera, förstärka sina tankar och ord.

Till kroppen var hon satt och formad lite som en spole så att brösten kom att vila mot magen. Det kunde bli svettigt under dem, ibland fick hon besvär med eksem. Johanne hade hittat en salva som egentligen var avsedd för kor. Hon fantiserade om hur hon skulle sett ut med ett juver. Det fick henne att skratta högt. Hon tyckte om att stryka över brösten så att vårtorna blev hårda och stod upp.

Där ute gick nu mannen i det frusna mjuka gruset. Hon hörde knastret från hans skor. Hon stod till hälften dold men gardinen var tunn och kunde inte skyla henne. Så han höjde armen på nytt och såg rakt in i hennes ögon.

Och där satt hon. Fast!

Tveksamt lyfte hon sin egen arm och vinkade tillbaka.

Sedan tänkte hon på Johanne. Det brände till i nackhåret som av ett fingernyp.

"Nej!" sa hon grumligt men visste inte riktigt varför, drog sig baklänges mot sängen, stod på tå. Härifrån urskilde hon bara överdelen av mannens bruna keps. Det växte som en tyngd mellan benen, inne i det mörka bo av hår, där hon tyckte sig ha sin mittpunkt, sin kropps egentliga centrum, en känsla bara, mycket stark, som hon aldrig skulle kunna förklara. Inte heller våga, för sådant var ingenting man nämnde, ett hemligt och fredat område med hemliga ord.

"Nej!" sa hon på nytt, kraftigare nu, och märkte med ens att hon var hungrig. Hon kastade en sista blick mot fönstret men såg inte mannen mer, inte kepsen, inte de dinglande armarna.

Tungt sjönk hon ner på sängen och tog ett rejält bett i en limpskiva. Till kaffet fanns det ingen kopp, den hade Johanne glömt att ställa fram. Hon hade varit konstig hela morgonen. Sprungit runt och vimsat, suttit länge kvar på dass.

"Jag kommer tillbaks med fyrabussen. Det klarar du, det är jag säker på!"

Vad var klockan nu? Kanske ett eller två? Maria sneglade mot väckarklockan men kunde inte se riktigt, det blänkte för mycket i glaset. Däremot visste hon att månaden hette mars. Det vackra fotot på väggalmanackan visade en halvsmält driva med några snödroppar. Hon harklade sig högt några gånger, la ifrån sig smörgåsen och lyssnade efter ljud. Nya ljud, inte de vanliga, inte det rytmiska daskandet från flaggstångslinan, ingenting sådant. Utan nya.

Flaggstången ägdes av grannen och stod på grannens gård men ändå nära, ändå så att man kunde tro att den hörde till dem. Den där dagen i kyrkan hade flaggan slokat mitt på stången. Den där sorgdagen, gråtdagen med den långa svarta kjolen som skar in i livet på henne. Hon hade haft en ros i handen. Någon hade gett henne rosen, det var papper om skaftet, det var vått.


"Nej", skrek hon till och svalde. Det där ville hon inte tänka på nu utan något annat, något roligt! Sin födelsedag! Det pickade till under naveln av förväntan. Hon skulle fylla tjugo nästa vecka och vad önskar du dej? Jo, korgar med blommor och frukt, som hon sett på bilder i en tidning.

Vi levererar era beställningar. Fruktkompaniet.

Det var sådana korgar hon längtade efter, dignande av druvor, stinna bananer och persikor. Med fluffiga rosetter och band.

Förra gången någon fyllde år var det pappa. Mager och vresig låg han i sin säng, hon drog sig för att gå in till honom. Det var en lukt i rummet som hon inte tyckte om, en lukt av smör och alltför mjuka äpplen. På faderns födelsedag hade Johanne hade vaknat extra tidigt för att hinna baka tårtan. Maria väcktes av ljudet från vispen. Hon hade rusat upp i bara linnet och till slut fått hjälpa till med att spritsa, precis som hon lärt sig på hushållsträningen. Hon vek smörpapper till en strut och klippte hål i spetsen. Hon försökte forma blommor av den tjocka grädden men de liknade mest blaffiga sjok. Då sköt hon undan skålen så den for i golvet.

"Behärska dej!" väste Johanne och hon fick ett snävt och ogint drag kring munnen. Hon hade dukat brickan med de ömtåliga kopparna som de nästan aldrig använde. En present fanns där också. Ett paket med nya tofflor, storlek 45.

Han låg och lyssnade på väderleksrapporten när de kom. Trubaduren, Nidingen, Lungön. Skags udde, fem. Han vred genast undan huvudet, hans skalle var liten och hård. I nacken fanns det ännu några strån kvar från tiden innan, men det hade blivit konstigt gult. Lukten var stark och nära, hon fick plötsligt svårt att andas.

Jag vill inte, for det genom henne. Jag vill inte vara här.

Johanne stötte till henne på axeln.

"Vi sjunger", viskade hon. Mekaniskt satte hon i med att sjunga, högt och trumpetande, ja hon nästan skrek ur sig sången för att han skulle höra den och bara den och inte ana sig till hennes tankar. Han hade den förmågan ibland.

"Har den äran på födelsedagen!" Johanne ställde ifrån sig brickan på pallen intill sängen. Först hade hon med foten svept undan det som låg där, pappas läsglasögon, en fläckig hopknölad näsduk, en burk värktabletter och senaste numret av Dobbel & Spel. Pappa satte sig mödosamt, kudden in bakom ryggen. Håret stod upp som maskrosfjun. Hon mindes att det hade varit nästan svart en gång men att hans sjukdom gjort så att det ändrat färg och lossnat. En morgon låg det kvar som tussar. Hon stod i köket då, hon hörde honom ropa. Och hon skulle aldrig glömma det där lätet, att en vuxen man som var hennes far, att han kunde låta så. Nu hade håret börjat växa ut igen, fjunigt och främmande.

"Det här är ingenting att fira", muttrade fadern och klippte med ögonlocken. De glänste kala som på ödlan som bodde under muren. Maria brukade mata den med havregryn som fått svälla i vatten. Nu gav hon sin far paketet. Han tog emot det med sin hand där ådrorna växte som grenar.

"Tack", sa han grötigt och därefter kom hostan, hon visste att den skulle komma för så var det varje morgon, inget undantag för att man fyllde år utan samma råa hosta, hela kroppen drogs ihop till en krum och ansträngd båge, som plötsligt fläktes ut i ett skri.

"Hämta papper, Maria!"

Lättad skumpade hon ut i badrummet och rev med sig flera meter från rullen.

Fast det var Johanne som fick ta hand om det efteråt, när han fått ur sig alltihopa och vikt ihop om det, då var det hon som fick ta det ljumma papperet ut på dass och spola ner det.

Han lyfte av locket på kartongen.

"Ett par tofflor", sa han trött och hans långa tunna fot kom fram ur lakanet. Ena stortånageln var skadad. Han hade tappat något på den, en stubbe som han skulle klyva till ved. Han hade varit envis in i det sista.

"Kom får jag prova!"

Johanne satte toffeln mot fotsulan och mätte. Toffeln verkade för stor. Men hellre det.

"Än att den klämmer och skaver."

Fast det blev inte så många gånger som han kom att använda de nya tofflorna. När björken fällt sina blad bars han ut på en bår nerför trappan.


Maria ruskade på sig. Nu var hon ju tillbaks igen. I det sorgliga. Hon snörvlade till och gnällde. Med armarna mot bröstet reste hon sig och gick fram till fönstret. Det var fullkomligt tomt där ute. Hon gnolade lite, mest för att få ljud. Det gnisslade fram genom näsan. En fågel flög mot björken, svart och vit som den. För bara några dagar sedan hade snön yrt kring rutorna, vinden hade farit runt med den och byggt vallar. Nu hade det mesta smält undan. Hon tyckte illa om att frysa, därför gick hon nästan aldrig ut. Hon var rädd för att halka också, rädd för att ramla omkull. Förra vintern klev hon på en isfläck. Det droppade från taket och trappan hade blivit hal som glas. Hon föll rakt mot den vassa kanten och förmådde inte resa sig. Johanne hade väntat i köket, hon hade haft chokladmjölken klar. Till slut gick hon ut och tittade.

"Men i Jösse namn, Maria, varför ligger du här?"

Nu var det inte vinter mer. Nu var det mars och nästan vår. Hon stod och bet i brödet. Osten sög sig fast mot gommen. Det var en besk och konstig smak, som gummi. Hennes ansikte förvrängdes och blev fult.

Så stod hon när det knackade på dörren.

Hastigt tog hon om håret och strök det bakom öronen. På ett foto hade hon sett hur hennes mor såg ut och hon tyckte att hon liknade henne.

"Hallå!" sa mannens röst, helt nära.

Hon svarade genast:

"Jag hör!"

Därefter mindes hon sin systers många ord.

"Ingen kommer men ändå! Släpp inte in nån! Ingen säger nåt men ändå! Svara inte!"

Hon ropade mot nyckelhålet:

"Jag hör inte! Men jag hör."

Ett guppande skratt där ute:

"Jag tror du driver med mej, din toka."

Han förställde sig inte, han sa inte att han skulle läsa av elmätaren eller reparera den droppande kranen. Han hojtade:

"Jag har gått och tänkt på dej, jag tycker du är söt!"

Hon petade undan osten och la den i fönsterkarmen. Bet i brödet och tuggade. Lät orden falla ner och bottna.

"Har syrran din farit till stan?" ropade han och hon tänkte sig hans läppar in i hålet där nyckeln satt, hur de flängde runt där inne och kom till henne som blöta kilar.

Hon nickade allvarligt men det kunde han ju inte se så han fick fråga en gång till.

"Jag såg henne stiga på bussen", ropade han, "har hon farit till stan eller så, kanske i nåt viktigt ärende?"

"Hon skulle köra upp", mindes hon plötsligt fast förstod inte uttrycket helt, en bil på en vägg, köra upp. Tanken oroade henne.

"Då känner du dej kanske lite ensam?" ropade han nu.

Hon suckade för sig själv.

"Inte lite. Mycket."

"Får jag komma in och vänslas med den fagra ungmön?"

"Med mej, Maria?" sa hon dumt.

"Ja, med dej. Med dej och ingen annan!"


Huset var av trä och gult. Hon hade bott där ända sedan hon föddes. I dag var ingen hemma mer än hon. Inte Johanne. Inte Inez Modig mitt emot. Han visste det. Han skulle inte kommit annars.

Han stod i hallen, lång och lika svart i håret som hon själv. Han stoppade kepsen i fickan. Han verkade plötsligt blyg.

"Hej du", sa han och hans röst lät annorlunda än den låtit utifrån, ljusare, och aningen täppt, som om han skulle till att bli förkyld eller just hade varit det. Hon lyfte pekfingret och vidrörde ärmen på hans jacka. Det luktade rök och blåst. Hon glodde ner på skorna och skrattade.

"Hej du. Själv!"

Han såg sig omkring i hallen.

"Jaha! Så det är här inne som du bor."

"Nej", sa hon häpet. "Inte här men där!"

Hon pekade mot dörren som var öppen, dörren in till hennes rum. Då böjde han sig ner och löste upp skosnörena. Klev ur och gick i bara sockorna så det blev fuktiga spår efter tårna.

"Åh, här inne var det varmt", sa han. Han drog i skjortkragen och liksom fläktade. "Här behöver man då rakt inte frysa."

Hon hade långbyxorna med resår och över dem en tröja, den var gul och gick ner över höfterna. Han kändes stor och obekant när de båda stod i hallen, det var som om den krympte och blev trång. Hon tittade på hans strumpor, en nagel stack fram ur ett hål. Han märkte hennes blick:

"Morsan och jag, vi har råttor hemma. Eller förresten, det är möss."

Hon drog efter andan:

"Neeeehj."

"Tror du mej inte?"

Hon sög in sin underläpp.

"Jo du, små gulliga med vassa, vassa tänder. Jag höll på och la pussel, ett stort jävla pussel med flera tusen bitar. Plötsligt kände jag hur det pillade mot stortån, då satt där en mus och bet."

"Nehej."

"Joho, men gullig var den, och mjuk i pälsen så jag lyfte upp den och den var inte rädd, jag höll den i handen så här."

Han hade stora torra händer, nästan vita. Han kupade dem till ett bo.

"Vill du kika in? Vill du pröva?"

Maria släppte ifrån sig ett skratt. Det lät som om det kom från någon annan.

"Tror du mej inte?" Det glänste till i hans ögon, de var bruna såg hon nu. Hans öron hade små tofsar, nästan som på lodjuret. I ena örsnibben satt en ring. Han gned handflatorna mot varandra med ett lätt och prasslande ljud.

"Får jag titta på ditt rum?" frågade han och tog några steg över golvet.

Hon följde efter honom och det kom ett daller av förväntan över korsryggen. Sängen var bäddad, överkastet på med ett mönster av spräckliga växter. Väggarna fulla av bilder, sådant som hon hittat och klippt ut. Djur och frukter mest, men även blommor. Han la händerna på ryggen och gick runt med korta steg. Gjorde en rörelse med huvudet.

"Tejp är inte bra för det blir märken som aldrig går bort!"

Hennes far hade sagt samma sak men eftersom hon redan börjat klistra tejp på väggarna tyckte han att hon lika väl kunde få fortsätta.

"När du blir vuxnare så kan vi tapetsera om", hade han lovat och dragit ner henne i sin famn. Men det var innan han blev sjuk, han blev en annan då, förändrad till humöret.

Hon såg på mannen med tofsöronen. Han gick runt, runt på hennes matta.

"Det gör inget", sa hon högt.

"Men det var fina bilder. Du tycker om blommor kan jag se."

"Ja." Hon drog in luft.

"Det gör jag också."

"Jaha."

"Jag tänkte bli trädgårdsmästare en gång. Men så blev jag inte det."

"Vad blev du då?"

"En massa annat."

"Jaha."

"Du anar inte vad jag kan."

"Näe", viskade hon.

"Och du själv, vad gör du hela dagarna?"

Hon förstod inte frågan, hon log.

"Går du i skolan?" fortsatte han

"Nej, jag har gått färdigt där för länge sen."

"Lärde du dej nåt då?"

"Ja."

"Då ska jag ta och förhöra dej. Vad är fyra gånger två?"

Det pirrade och stack i hennes kinder.

"Vet du inte?"

Hon teg.

Han vände sig mot henne och la händerna på hennes axlar.

"Är jag dum tycker du?"

"Ja." Hon drog in snor.

"Äh, strunt i det, vi glömmer det."

Hon svalde och det gjorde ont i halsen. Mannen gick fram till fönstret. Han stod och tittade ut, precis som hon själv nyss hade gjort. Hon hörde hur han småvisslade.

"Har du inget jobb?" frågade han efter en stund.

"Nej."

"Men vad gör du då hela dagarna?" upprepade han.

"Jag vet inte", sa hon tyst.

Han vände sig om och gav henne en lång blick. Sedan klev han fram till sängen och sjönk ner med en duns, de breda låren åt sidorna.

"Men jag vet! Du sitter faktiskt och äter."

Hon fnissade till av lättnad.

"Får man smaka?"

"Ja!" Maria gav ifrån sig små förväntansfulla kuttranden. För mannen slök en bit våffla, tuggade ljudligt och log. Sedan bet han i hennes smörgås, i den andra änden, inte där hon bitit själv. Han öppnade termosen.

"En kopp kaffe skulle allt sitta fint."

"Fast det finns ingen kopp", mumlade hon.

Han skrattade och det var bröd på tänderna.

"Vi dricker så här, ur locket."

Han räckte henne locket och det var kaffe i och hon drack och betraktade hans händer. Hon hade aldrig sett en man så nära, jo sin bror. Och doktorn på kliniken, doktor Malm. Han hade klämt på hennes rygg och mage tills hon frös och papperet på britsen blev skrynkligt.

Mannen som nu satt på hennes sängkant hade smala bruna ögon och hon tänkte på hans skor, hur han hade tagit av sig dem och ställt dem fint vid dörren. Johanne var noga med sådant. Han satt på hennes överkast och hoppade, hon åkte med av bara farten.

Hon skrattade så att hon föll omkull.

"Jag ville bara pröva svikten", sa han. "Var det så himla kul?"

Sedan la han sin hand mot hennes hals, den torra, sträva flatan. Hon blev mjuk.

Hans mun kom nära hennes ena öra.

"Jag fick sån lust att vänslas lite granna", viskade han.

Då tänkte hon åter på trilskas och tappade bort sina ord.


Han satt och tog i henne. Vek upp ärmarna på gula tröjan, satt och pillade på hennes hud. Han sa att hon var frodigt god och rund. Och att det var sådant som han gillade.

"Det finns dom som håller på och bantar jämt och ständigt", sa han. "Dom är så magra så man skär sej på dom. Men sån är inte du."

"Nehej."

"Nej du är av ett helt annat slag. Jag får faktiskt lust att äta upp dej!"

Och han böjde sig fram mot hennes kind och vidrörde den med sin tungspets. Hon tittade rätt upp mot taket. Där hängde tunna trådar som av spindelväv men ingenting kröp eller rörde sig.

"Johanne kommer med fyrabussen", sa hon.

Han svarade att han visste. Sedan förde han ner ett pekfinger under halslinningen på henne. Hon hade frusit förut under dagen men nu var hon varm, ja svettig.

"Nej", sa hon och vred huvudet åt sidan.

Han la sig långsamt ner och drog henne med sig. "Det är inte farligt", viskade han.

"Fast jag vill inte", sa hon men låg kvar.

Och sedan drog hon av sig tröjan.

Hans mun mot hennes mage, hon tänkte på bröd, han sa "kan hända gör det ont ett litet tag men jag finns här och håller om dej."

Han tog spjärn med armarna och sänkte ner hela sin kropp över hennes. Han var helt utan kläder liksom hon. Hon drog upp låren och famnade honom, höll honom stadigt fast.

"Den fagra, fagra ungmön", viskade han medan han långsamt och rytmiskt började röra sig. Hon låg under honom. Hon var varm. Hon grep om hans stjärt och den var hård som trä och smärtan sprack som blod mellan låren.

 
 
Tillbaka