Crister Enander, Opulens: I sin nya psykologiska roman De sista rummen visar Inger Frimansson sin imponerande förmåga att i vardagen och i det på ytan fullkomligt normala skapa en oroväckande osäkerhet och samtidigt skildra hur tätt sammantvinnat det så kallade normala livet är med det kanske mest fasansfulla vi förmår att föreställa oss. … Klaustrofobin, skräcken som sakta ökar i styrka och intensitet, förlusten av sammanhang och överblick, den påträngande utsattheten, allt sammantaget blir Frimanssons roman till en spegelbild av hur dagens samhälle framträder i medvetandet hos många av oss. De sista rummen är en sällsynt stark och intensivt uppfordrande roman av ett ovanligt övertygande slag. Inger Frimansson är en av landets mest övertygande romanförfattare. Hon kan inte avfärdas som en av alla ”deckarförfattare”, vilket tyvärr blir allt vanligare. Inger Frimansson skriver psykologiska romaner med ett stort, allvarligt och angeläget djup. Det är som om hon förmår förena de mest livskraftiga inslagen i flera mycket rika litterära traditioner. Som en egentligen omöjlig kombination av John Updike, Joyce Carol Oates och Inger Alfvén – med inslag av såväl Stephen King som Daphne de Maurier. Men först och främst skriver Inger Frimansson romaner som bärs fram av sin egen inre starka kraft och som mest av allt påminner om … ja, Inger Frimansson. De sista rummen är en av bokårets verkliga höjdpunkter. Missa den inte! Och hennes rika språk är en ren njutning att få ta del av.

Bengt Eriksson, Borås Tidning: Ända sedan 80-talet, i roman efter roman och om man så vill i deckare efter deckare har Inger Frimansson skildrat det som finns under det som finns. Något, kalla det livet, verkligheten eller vardagen, eller själva människan, rämnar – gång på gång – i hennes romaner. Vad blottas, då ytan spricker? Vad blir synligt, som förut varit osynligt och omärkbart? Också i Frimanssons berättande, den kriminal- och thrillergenre hon är kvar i fast hon skrivit sig ur den, har rämnat och spruckit, för att genren och berättandet måste rämna om hon ska kunna nå tillräckligt djupt ner under ytan och djupt in i sina romanpersoner. … De sista rummen är både ruggig läsning och en ruggigt bra skriven roman. Som vanligt, kan tilläggas.

Ewa-Lotta Nanfeldt: Psykologisk thriller som är så jäkla bra skrivet. Läs den! 5 tummar av 5 möjliga och så spännande. 

Jennies Boklista: Briljant, läskig & fascinerande! Betyg: 5 av 5.

En kvinna vaknar upp i ett fullständigt främmande rum. Hur har hon hamnat här? Vart har hennes barn tagit vägen, Liv och Adrian, de är så små, bara fem och tre år gamla? Och Hans, hennes man? Är de med honom? Det måste de väl vara, men hon minns inte och skräcken griper tag i henne med rasande kraft.

Förtvivlat börjar hon utforska sina omgivningar. Hon tycks befinna sig på ett dystert och bedagat hotell. Har det någonting med hennes jobb att göra? Hon är journalist. 

De gäster hon träffar på är inte till någon hjälp. De verkar inte bekymra sig över att porten är låst och telefonerna avstängda. Kvinnans jakt blir alltmer desperat och farlig – vilken av alla dessa främlingar kan hon egentligen lita på? Och vad är det för kladdiga och aggressiva trådar som gömmer sig under golvlisterna?